Min syn på aggressivitet hos kaniner

Jag har läst många forumstrådar senaste tiden om folk som har problem med aggressiva kaniner. Jag har en del erfarenhet på det området och såklart många åsikter så jag känner att det är dags för ett inlägg på ämnet.

Avlivning kommer alltid upp som en lösning på problemet. Det är ett enkelt sätt att göra sig av med ett problem och skylla allt på kaninen istället för att se på de verkliga problemen. Visst finns det kaniner med hjärnfel som inte går att göra något åt, men det är så sällsynt att det i stort sett kan bortses från, även om det är en flitigt använd ursäkt.
Kastrering tenderar vara det andra förslaget som dyker upp. Det är sällan en dålig idé eftersom det minskar risken för livmodercancer som många kaniner dör av. Dessutom är en hög sexualdrift och skendräktighet ofta stressande och negativt för kaninens psyke och hälsa. Det finns dock stora risker med ingreppet (speciellt på honor) som inte ska ses som nån mirakelkur för aggressivitet. Antagligen har kaninen dessutom god orsak att vara förbannad. De flesta bor ju trotts allt i en trång bur, har inte mycket att göra och ska bäras hit och dit för sin ägares nöjes skull. Om det handlar om en lösgående innekanin skulle jag ändå föreslå kastrering. Den kaninen har sannolikt ett hyfsat bra liv med stimulans och möjlighet att röra på sig och problemet är antagligen hormonrelaterat. Men i de allra flesta fall handlar det om burkaniner.

Innan Ragna har jag haft tre kaniner, alla satt i bur (åtminstone största delen av deras liv) och samtliga har visat aggressivitet av olika skäl när jag fick dem.
I dessa sammanhang pratas det ofta om att "tämja" kaninen. Enligt mig är man redan där helt fel ute. Men det beror ju på varför man har kanin. Jag har sett många kaniner som överhanterats av (oftast men inte alltid) barn som är jätteförtjusta i sina fluffiga gosedjur. Kaninen lär sig att acceptera sitt öde, den ger upp, ger efter och är så tam som en kanin kan bli men saknar helt vilja och personlighet.
Själv vill jag ha en relation med min kanin, den ska vilja vara med mig och den ska få uttrycka sin personlighet. Då handlar det inte om att tämja utan om att vinna tillit och göra sig förtjänt av tillgivenheten.
Så det jag har gjort med mina aggressiva kaniner är helt enkelt att ge dem mycket personligt utrymme. Inte burit och bråkat i onödan (även om det såklart aldrig går att undvika helt). Sedan gett dem tid, både genom att vara med dem passivt, dvs bara vara vid buren och prata med dem eller på ett avslappnat och försiktigt vis försökt interagera. Men också i form av veckor, månader och i värsta fall år. Det har fungerat för mig. Jag vet att ytterst få skulle vänta ett år på att kaninen skulle börja lita på dem men samtidigt så är det ett liv vi pratar om. Kaninen har inga skyldigheter mot dig men du har många skyldigheter mot den. Kaninens välmående är ditt ansvar. Den finns inte till för din skull utan för sin egen skull, sen är det upp till dig att göra dig förtjänt av den tillgivenhet vi alla vill ha av vår kanin. Och även att ge den de rätta förutsättningarna genom att inte sätta den i en liten bur utan något att göra. Tid, respekt och sysselsättning tar dig alltså väldigt långt.


Jag kan ju berätta om två av mina kaniner. Min förra kanin Tequila köpte jag när hon var ett år gammal. När jag hämtade henne var hon helt lugn så jag visste inte vad som väntade mig. Antagligen var hon i chocktillstånd just då eftersom hon hade slussats runt en del. Hon var den enda i kullen som aldrig blev såld och en släkting till "uppfödaren" hade ofrivilligt fått ta hand om henne. När jag fick henne var hon extremt undernärd och jag skulle gissa att hon bara fått mat ibland när någon kom ihåg det.
Efter ett par dagar när hon bott in sig började aggressiviteten komma fram. Hon attackerade helt besinningslöst och bara att jag öppnade buren var en anledning att bita och bita. Så jag blev biten ca 15 gånger per dag i många månader. Jag var ju tvungen att ta ut och ställa in mat och vatten två gånger per dag. Utöver det lät jag henne vara och satt bara utanför buren ibland. Med tiden blev hon rundare, lugnare och började inse att jag nog inte var en sån elaking iaf. Det tog ett år innan hon litade på mig tillräckligt för att frivilligt gå med på att bli hanterad och efter det blev hon bara mer och mer tillgiven.
Jag hade henne i 6 år och hon var den finaste och snällaste kanin jag haft. De sista 1,5 åren i sitt liv fick hon vara innekanin vilket hon älskade och njöt av till fullo. Aldrig en enda gång övervägde jag avlivning och jag är så glad att jag fick möjlighet att ge henne ett bra liv.

En glad och lycklig Tequila

Men självfallet så fungerar det olika på alla kaniner. Jag skaffade senare en kompis till Tequila. Hon och nya kompisen Mymlan fungerade bra ihop men det gjorde dessvärre inte jag och Mymlan. Om jag försökte röra henne morrade hon och gjorde utfall med klorna. Men hon bet mig väldigt sällan. Hon hade helt enkelt en hög integritet som hon inte lät inkräktas på och visade det tydligt men ändå med en viss hänsyn. Så länge jag höll händerna borta från henne så var hon däremot glad och trevlig och kom fram och hälsade när jag kom till buren. Hon var alltså inte asocial utan tyckte helt enkelt inte om att bli klappad eller hanterad. Hon var en typisk kanin som skulle avlivats om hon hamnat hos någon som endast ville ha en goskanin.

Jag lyckades aldrig ändra hennes beteende eller övertyga henne om att jag var en bra kompis men vi visade varandra respekt och det fungerade oftast rätt bra. Antagligen hade hon blivit trevligare om hon kastrerats och lyckligare om hon fick bo i tex en stallbox med mycket utrymme och få människor men hon dog när hon bara var två år.

Mymlan - Här liten och söt, senare stor och arg.

Så sammanfattningsvis så snör jag ihop säcken genom att säga: Om du vill ha en trevlig och lycklig kanin, låt den leva på sina egna villkor och ge den tid att välja dig.
Respektera kaninens personliga utrymme och undvik onödiga tvång. Ge den sysselsättning.

Jag vet att inte alla kommer att hålla med mig. Speciellt de med många kaniner har en tendens att (hur välmenande och snälla de än må vara) se saker ur ett mer praktiskt perspektiv. Och det finns säkert andra vägar som också fungerar. Men nu har jag iaf presenterat mitt sätt och det har fungerat väldigt bra för mig och mina kaniner. Jag känner även att jag vill påpeka att jag bara har haft honor, kanske fungerar det här synsättet inte lika bra på hanar.
Ni får gärna komma med synpunkter.